Den allvarsamma kitschen del 1 - Lauscha, november 2012

 

I Thüringen, Böhmen, Franken och Sachsen finns områden med rik hantverkstradition. Lauscha i södra Thüringen har julkulor och andra dekorationer av glas som specialitet. Böhmen är synonymt med glasblåseri. Franken med ”Frankiska Schweiz” är bland annat känt för allehanda leksakstillverkning. Sachsen har sitt Erzgebirge med de världsberömda miniatyrfigurerna av lackerat trä.

  Dessutom finns här några av de vackraste och mest spektakulära barockkyrkorna och barockteatrarna. Český Krumlov i Böhmen, den markgrevliga teatern i Bayreuth, Vierzehnheiligen av Balthasar Neumann med flera. Rummen är som ut och invända julgranar.

Krumlau2013DDOO.jpg     Bayreuth2013AABB.jpg     Vierzehnheiligen2013AAXX.JPG

  Den här regionen speglar en stor del av mitt konstnärliga register och min intressesfär. Juldekorationerna är en förlängning av barockkyrkornas estetik, men i ”oädel” tappning – billiga material förvandlas till guld och ädla stenar med teaterns drivenhet när det gäller att lura ögat. Jag tror det finns ett triangelförhållande mellan julpynt, barockkyrkor och barockteatrar. Det är ett komplext ämne och låter sig inte beskrivas i en handvändning. Men jag vill börja i någon ända. Framför allt vill jag försöka förstå min egen dragning till allt det här. Regionen är stor och innehållsrik och jag kommer att behöva åka dit i omgångar om jag skall bli klokare.


Reseberättelse Lauscha november 2012

Sedan 1993 har jag varit i Lützen flertalet gånger och jobbat med utställningar. Jag har många gånger funderat på att fortsätta söderut till det närliggande Lauscha och Sonneberg. Den här gången blev det möjligt.

  Min sambo Heiko och jag var bjudna till en historikerkonferens i Lützen i samband med Gustaf II Adolfs dödsdag, alltså 6 november. Deltagare från Sverige, Finland och Tyskland var representerade. Heiko i egenskap av professor i historia, jag som formgivare med fyra Lützenutställningar i bagaget. Historikern Dr. Inger Schuberth och museichefen Maik Reichel hade arrangerat mötet omsorgsfullt och alla inblandade var ömsom förtjusta och ömsom förtjust skräckslagna inför programmets rikhaltiga innehåll. De tre dygnen blev oförglömliga och utgjorde ett unikt tillfälle för internationellt kulturutbyte.

 

Lördag-måndag 3-5 november

Vi åker till Berlin med flyg och därefter med buss till Lützen och Bad Dürrenberg där vi skall övernatta. Historikermötet drar från första stund igång. Föreläsningarna och diskussionerna avlöser varandra i högt tempo. På måndagen är vi i det lilla museet vid Gustav-Adolf-Gedenkstätte. Inger Schuberth och jag gjorde basutställningen där 2007 – den förra formgav jag 2004 och Inger var med redan då – att vistas i vårt verk 2012 är förvånansvärt tillfredställande. Precis efter en vernissage eller en premiär har man ingen distans till det man har gjort – jag har inte varit i Lützen sedan 2007 – men det känns som om det vi presterade då fortfarande fungerar. Skönt!

  På måndagseftermiddagen är ett besök på ”Landesmuseum für Vorgeschichte” i Halle inplanerat. Där finns den massgrav som har hittats på slagfältet i Lützen. Man har under mycket stor möda frigjort ett enormt block ur jorden, åtskilliga ton tungt, och transporterat det till kunniga arkeologer och konservatorer i Halle. Graven är fascinerande fast inte helt angenäm. Basutställningen i de övre regionerna av museet är imponerande - bra ljussättning, bra dramaturgi, lagom långa texter - helt enkelt ett kunnigt produktionsteam och rymlig budget. Museets stora dragplåster är ”Himmelsskivan från Nebra”. 

 

Tisdag 6 november

Firandet av Gustaf II Adolfs dödsdag är en märklig tillställning. Ortsbor, representanter från olika föreningar och institutioner från Sverige, Tyskland och Finland deltar vid kransnedläggningen. Det är Lützenfonden och Riksföreningen Sverigekontakt i Göteborg, Svenska Victoriaförsamlingen i Berlin och Gustav-Adolf-Werk i Leipzig med flera. I kapellet vid minnesplatsen, som är ganska litet, får inte så många plats men i den stora samlingssalen ovanpå restaurangen ”Zum Roten Löwen” hålls stort tårtkalas på eftermiddagen och då är det full rulle.

  När jag gjorde den första utställningen 1993-94 trodde jag att horder med nynazister skulle närvara. Det gör de inte. Gustaf Adolf är alldeles för svårbegriplig, ”för religiös”. Krigarkungen var till och med för svår för nazisterna under andra världskriget. Man ville nog gärna hylla honom som en hjälte och Hitler tänkte sig en jättestor ryttarstaty framför kapellet och Schinkels baldakin. Projektet genomfördes inte av olika anledningar. En bidragande orsak, förutom ekonomiska problem, var frågan hur man skulle göra hjältekungen lite mer vikingaaktig. Det låg så att säga i tiden men lät sig inte förenas med kulten kring dödsplatsen: Gustaf II Adolf är trots allt det närmaste man kan komma ett protestantiskt helgon, ingen viking!

  Inger Schuberth har beskrivit minnesplatsens historia i sin bok ”Lützen, på spaning efter ett minne”. Det är mycket tänkvärd läsning som inte bjuder på några mossiga klichéer om Sveriges förflutna.

 

Onsdag 7 november

På förmiddagen åker vi in till Lützen. Det är presskonferens inför en utställning på slottet som Maik och Inger har gjort. Heiko och jag går en promenad i staden. Jag har varit här cirka 25 gånger och det är alltid spännande att se om någonting har förändrats sedan sist. Tyvärr är förändringarna inte alltid så positiva. Affärer och restauranger stängs, hotell bommas igen. Men ibland finns det någon rolig nyhet, ett nymålat hus eller nyöppnat snabbköp. Skyltfönstren bjuder ibland på hemtrevliga installationer. 

  Under tårtkalaset har vi fått en informell inbjudan att besöka daghemmet. Personalen, som jag känner till sedan 1990-talet, är jättetrevlig och gör ett fint jobb med traktens yngsta generation. Barnen är otroligt söta och fulla med liv.

 

  Efter lunch kommer vi in till Leipzig, där vi hämtar en hyrbil. Vägen till Lauscha i södra Thüringen är ganska komplicerad och det är tur att bilen är utrustad med navigator. Vi anländer vid femsnåret och det är redan mörkt ute. I de här trakterna är husen klädda med skifferplattor. Lauscha är en blygrå spökstad. Det är inte turistsäsong och vi är de enda gästerna på hotellet.

  Först en kort inspektionsrunda i några butiker innan de stänger klockan sex. En expedit förklarar att november och december egentligen är den sämsta tiden att besöka staden. Alla hantverkare är på olika julmarknader runtom hela Tyskland. Men jag är mindre intresserad av tillverkningen och mer av produkterna. Butikerna har i alla fall öppet. Det är meningen att jag skall inspireras och leta efter ledtrådar till mina egen kreativitet. Ha roligt.   

  Två butiker med en massa julpynt hinner vi med. Det är överväldigande men produkterna känns en aning schematiska, lite stereotypa. Hittar några lådor med glaskottar. De är fina. Vi går till en restaurang. Den är säkert fylld med gäster under sommarhalvåret och när den årliga julmarknaden äger rum.

 

Torsdag 8 november

Morgonen är mulen, staden grå. Allt är grått men inne i butikerna sprakar det av färger och glitter. Kontrasten är säregen! I en guidebok har vi läst att Lauscha med omnejd är gammal gruvbygd och att glastillverkningen är en sorts sidogren till själva gruvnäringen. Märkligt att jag som har mina rötter i den östvärmländska Bergslagen skall hamna just här. Men mig veterligt finns det inget gruvrelaterat konsthantverk i Filipstadstrakten – man kan säga att regionen är relativt andefattig när det gäller kultur – det är västra Värmland som utmärker sig.

  Lauscha är en vacker liten stad som formligen hänger på de branta bergssluttningarna. En klaustrofobisk känsla är hela tiden närvarande och jag vill för allt i världen inte bo där. Bara tanken på hur extra instängt det var under DDR-tiden gör mig helt matt. Närheten till den 650 kilometer långa och tre kilometer breda landsgränsen måste ha varit märkbar; ett hårdbevakat område där människorna angav varandra med extra stor nitiskhet.  

  Nästan alla glasfigurer känns igen. Jag har sett dem i mormors julpyntslåda, i affärer och böcker. Det här är verkligen julkulornas hemvist och det är mycket roligt att se allting samlat på ett och samma ställe. Mycket är ”retro” och serveras med stora portioner nostalgi. Det är fint men kanske inte så nytänkande.

 

  I några affärer inhandlar vi ett och annat till granen hemma. Den finaste dekorationen är en hjort av glas. En ung glasblåsare, som verkar ha struntat i alla julmarknader, visar oss stolt sina alster. Han säger att han är ensam om att tillverka den här sortens hantverk. Det är ett precisionsarbete och alldeles utsökt.

 

  Museet i Lauscha ger mer än affärerna. Det är roligare att se original än nytillverkad ”vintage”. Samlingen är rikhaltig och ger prov på ett fantasifullt och variationsrikt hantverk. Tyvärr är montrarna undermåliga och belysningen med lysrör katastrofal. Det är synd för det kunde ha varit mycket bättre.

  Många av den här sortens dekorationer har sitt ursprung i en fattigkultur där man försökte efterhärma konsthantverk gjorda av ädlare och dyrare material. Traditionen att transformera det vardagligt enkla till något större och komplexare utan hjälp av guld och ädelstenar tycker jag är otroligt tilltalande. Den ger mig vällustiga rysningar efter ryggraden.  

 

  På eftermiddagen åker vi iväg på en tur till Sonneberg som ligger bara några mil från Lauscha i riktning mot den forna landsgränsen. Staden är i viss mån pittoresk men historiens östtyska vingslag är påtagliga. Det är som om husen har skrubbats rena från all charm under årens lopp. Sviterna efter andra världskriget har också gjort sitt. Diametralt nog är orten sedan länge känd för sin leksakstillverkning och dess leksaksmuseum är en begivenhet. Föreningen av det sterila och det barnsligt öppenhjärtiga är totalt okonventionell. 

  Imponerande är alla dockor och leksaker som är fördömligt utställda på flera våningsplan. Många av föremålen är bekanta. Till exempel John Blund-dockan som var med i programmet ”Halv sju” med Lennart Swahn på 1970-talet.

  En del dockor är riktigt ruskiga. Det är så absurt att små figurer med stirrande galen blick är gjorda för att behaga barn. Jag skulle ha varit vettskrämd om jag hade haft en sån docka.

   I två montrar ligger två identiska Gulliver-figurer. Han ligger behagsjukt utsträckt med något sinnesförvirrat i blicken och blir som bäst fastbunden av en samling lilliputtar. Modellen tillverkades i två exemplar, den ena för världsutställningen i London 1851.

  På översta våningen finns en utställningen "Käthe Kruse - Puppen zum Liebhaben". Det är imponerande hantverksskicklighet men uttrycksmässigt är dockorna totalt döda i mina ögon. Jag saknar humor och värme! De har något spöklikt över sig som får mig att tänka på sanatorier och sjukvård. Det konstiga är att Käthe Kruses dockor är så populära än idag. Många tycker att de är gulliga.

 

Fredag 9 november

På väg norrut mot Lützen, där vi skall övernatta hos goda vänner, åker vi förbi Weimar som jag senast besökte sommaren 1993. Staden var då ganska förfallen och man höll på som bäst på att åter- och nyskapa olika delar av stadskärnan. Resultatet blev smakfullt. Vad jag kommer ihåg bäst från mitt första besök är ”Goethehaus”. Efter en god lunch går vi dit. Hemmet är museum idag och i en nyinrättad del finns biljettkassor, museishop och en basutställning. Allt är en orgie i god smak. Den nya museidelen är superestetiskt och dess utställning är välgjord trots en hel del missar vad beträffar placering av texter och montrar. Montrarna är nästan genomgående placerade för högt.  

  Goethes hem är helt sagolikt vackert och hållet i smultna antroposofiska nyanser. Inredningen är vad vi i Sverige skulle kalla Karl Johan-stil, i Tyskland Biedermeierstil. Det är herrgårdslikt och en smula parfymerat i sin väna framtoning. Statyerna är ordentligt homoerotiska. Jag vet inte om man kan kalla det allvarsam kitsch, men det drar åt det hållet. För mig är det en miljö som är mångtydig och sensuell. Heja Goethe!

 

Söndag 11 november

Vi är i Berlin. Lördagen bjöd på regn och ett misslyckat försök att få biljetter till Filharmonin. Kvällen blev trivsam i alla fall.

  Hela söndagen ligger framför oss innan vi skall åka hem på kvällen. På önskelistan står ”Neues Museum” som varken Heiko eller jag har sett ännu. Det har alltid varit för långa köer. Museet var från början en stilhistoriskt identitetssvag skapelse ritad av Friedrich August Stüler, som även ritade Nationalmuseum i Stockholm. Byggnaden förstördes nästan helt under andra världskriget och därmed också den kitschiga inredningen i kvasiegyptisk stil. Det var synd, men man har idag sparat så mycket som möjligt av ursprunget och redovisat alla skador - en vacker och allvarlig inramning till alla egyptiska och förhistoriska objekt.    

  En rysk-tysk tillfällig utställning visas på övervåningen. Vi orkar inte riktigt fördjupa oss i ämnet men en gigantisk kejserlig urna fångar mitt intresse.

 

  Vistelsen i Lauscha var alldeles för kort och blev inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Jag hade sett framför mig små färgglada bergsbyar. Istället möttes vi av gråa och allvarstyngda små samhällen med ganska deprimerande atmosfär. Det kunde jag ha räknat ut. Men så här efteråt så var det just det som gjorde resan intressant: Kontrasten mellan färglös vardag och sprakande högtid, inne i butikerna. Ur jorden kommer guld, glitter och färg. Som i Indien, som i Värmland, som på många andra ställen runt om i världen. Den här typen av fattigkonst upphör aldrig att fascinera mig.

  Alla leksakerna och dockorna i Sonneberg kom med lite på köpet men var inspirerande med sina karaktärsfulla, och inte alltid så behagliga, uttryck. Att applicera och göra ögon till leksaksfigurer är en svår konst. Det kan bli charmerande och det kan bli totalt skrämmande – gränsen mellan gulligt och vansinnigt är hårfin.  

  Så snart som möjligt vill jag åka runt mer i området. Barockteatrarna och kyrkorna väntar. Jag är säker på att det finns mycket, mycket mer att upptäcka.