Den allvarsamma kitschen del 2 - Rom, december 2012

 

Senast jag var i Rom var på 1980-talet. Jag tågluffade dit i omgångar och att vistas där var som att komma till himmelriket. För mig som hela barndomen och ungdomen hade plöjt igenom allehanda arkitekturböcker på Karlstads bibliotek – romersk och fransk barock fängslade mest – blev besöken i de olika byggnaderna nästan tvångsmässig. Första gången, 1985, såg jag trettio kyrkor på tre dagar. Jag var ju tvungen att se alla favoriterna i verkligheten och betygsätta. Fotografier är inte alltid sanningsenliga och åtskilligt behövde omvärderas. De starkaste rumsliga upplevelserna var  Berninis Sant’Andrea al Quirinale och Borrominis San Carlo alle Quattro Fontane. En kyrka som jag aldrig har sett i verkligheten är Borrominis Sant’Ivo alla Sapienza. Den har alltid varit stängd, så även denna gång.

  Dessa barocka kyrkorum har inte någon linjär dramaturgi, alltså en stegring från punkt A till punkt B, utan en ”cirkulär” från punkt A till punkt A. Det är besökarens position i rummet som är punkt A. Besökaren tvingas in i ett bildpsykologiskt spel där hjärnans perceptionsförmåga sätts på prov. Fair play? Knappast!

  Ett känt exempel på en linjär och cirkulär rytmisering i en och samma byggnad är Peterskyrkan med sitt långskepp som är ett tillägg till Michelangelos grundplan som var en centralkyrka med lika långa korsarmar. När du närmar dig basilikans centrala delar i långskeppet – det är otroligt teatralt – finns energin framför dig, inte bakom. Det blir extra tydligt om du vänder dig om: östra väggen är totalt händelsefattig och statisk. När du kommer fram till Michelangelos ursprungliga del börjar rummet emellertid att ”snurra”. Ingen del är åsidosatt, alla byggnadselement är likvärdiga och hjärnan börjar få svårt att tänka selektivt. Det är meningen. Du skall förlora dina spatiala referensramar. Vi talar religiös propaganda. Michelangelo, Bernini och Borromini kunde sin sak.

  Många hävdar att den romerska barocken är katolsk kitsch och det är den! Kommersiell, religiöst fanatisk och definitivt inte ”snäll” – den är beräknande och nattsvart, eftertänksam och melankolisk. Den är ytlig och många gånger ett optiskt instrument för att trollbinda sin publik med fantastiska illusionstrick. Idag omger vi oss med likartade mekanismer och visuella uttryck; barockens manipulativa kitsch var inte ”värre” än dagens, och inte heller ”sannare”, men kanske mer komplex, mångbottnad och allvarsam.   

  För mig är barockens allvarsamma kitsch ljuv musik. Bland Roms alla byggnader, gator och torg känner jag mig helt tillfreds. Det är som att ta sig en behaglig simtur. Nu kan jag inte säga att jag sympatiserar med den katolska kyrkans ortodoxa livsåskådning men det hindrar inte att jag kan låta mig inspireras och fylla formen med mitt eget innehåll, krustaden med min egen svampstuvning.

  Besöket i Rom var en kombinerad studie- och semesterresa. Att äta och sova gott, undersöka julpynt och barockkyrkor blev den optimala vintersemestern.

 

Fredag 14 december

Heiko och jag anländer till Rom på eftermiddagen. Hotellet är prisvärt och ligger mitt i staden nära Fontana di Trevi. Efter att ha installerat oss beger vi oss ut på en vandring. Det mörknar fort och det känns minst sagt overkligt att plötsligt befinna sig i ett småruggigt men behagligt Italien samma dag som man lämnade ett kallt och snörikt Sverige. Inte många turister så här veckan före jul. Det är skönt och ger en befriande vardagskänsla.

  Efter några olika ”måsten” som Pantheon i kvällsbelysning och glass på Gelateria Della Palma tar vi oss till Piazza Navona för att snabbskanna julmarknaden. Den är inte jättespännande men jag hittar en stilig grågrönsilvrig glittergirlang som jag planerar att köpa mot slutet av vår vistelse. För den som gillar julkrubbor är detta ett himmelrike. Jag gillar julkrubbor men tycker att formen ofta blir för statisk. Det är klart, installationerna måste ju följa ett förutbestämt ikonografiskt schema - det är det som är själva finessen - men det gjorde inget om krubborna tilläts variera i färg och form. Hur som helst är det fascinerande att kolla alla miniatyrvärldar som finns färdiga eller i byggsats. Dockskåps-/teatermodells-/modelljärnvägsnerven vaknar till liv.

 

Lördag 15 december

Sant’Ambrogio e Carlo al Corso ligger på Corson på väg mot Piazza del Popolo. Jag har alltid gillat kyrkan sedan barndomen när jag formligen slukade tjocka böcker om arkitektur. Det finns något oestetiskt i dess arkitekturordning – elementen känns staplade på varandra och helheten är inte elegant – just det gör att rummet får en extra energisk laddning och karaktär. Byggnaden är nyligen renoverad och betydligt ljusare och luftigare än när jag såg den senast på 1980-talet.

  En speciell detalj som utmärker kyrkorummet är den rejält tilltagna attikan som lyfter tunnvalven och framhäver vertikalen. Resultatet blir nästan gotiskt. Den här sortens dynamisk estetik har alltid roat mig. Mina askar och konstföremål är helt klart besläktade. 

 

  Efter en välgörande siesta gör vi en ny tur i staden. Den här gången står Berninis Sant’Andrea al Quirinale på tur. Borrominis San Carlo alle Quattro Fontane, som ligger i närheten, är stängd. Den får vänta till senare. Båda kyrkorna är mina absoluta favoriter bland Roms barocka helgedomar. De är fulländade på olika vis och ritade av två av sin tids mest sinnrika arkitekter. San Andrea är formsträngare än San Carlo men böljar obändigt med sin på tvären lagda oval. Det är omöjligt för ögonen att hitta en självklar utgångspunkt för perception och när man förflyttar sig i rummet förlorar hjärnan kontrollen och väggarna tycks elastiska. Raffinerat och pulshöjande!

  Om man lägger i ett mynt i en automat blir kupolen upplyst en kort stund. Synd bara att de använder sig av energilampor som tar lång tid på sig att lysa med full styrka. Dålig valuta för pengarna! Det kan väl sägas att nästan samtliga kyrkor förutom Peterskyrkan är väldigt dåligt upplysta, vilket i och för sig kan vara lite magiskt kvällstid, men när de väljer att ljussätta är det ofta med energilampor, byggstrålkastare och dåligt riktade skräparmaturer. Men å andra sidan är det säkert en bagatell i ett land med en kulturpolitik som är rena katastrofen.

 

  I en kyrka, minns inte vilken, finns en gigantisk julkrubba. Den är stor och detaljerad som en modelljärnväg. Det är bara tåg och räls som fattas. Om man offrar en peng så lyser det hemtrevligt ur alla fönster. Till en restaurang i närheten av Colosseum. Den enorma granen ter sig oansenlig framför jättebyggnaden.

 

Måndag 17 december

Ingen kö till Vatikanmuseet! Hela samlingen av konst och arkitektur är en dröm. Sixtinska kapellet gör mig knäsvag och yrslig, nästan drogad. Michelangelo var så genial! Det är märkligt att tänka sig Yttersta domen under gångna tider – en så ofantlig yta med så mycket kraft - ett konstverk som är så monumentalt till både omfång och målerisk kvalité att det inte lämnar någon oberörd oavsett konventioner, tycke och smak. Hur var det att se fresken för första gången, när den stod färdigt? Gubbarna i Vatikanen måste ha varit både brydda och hänförda på en och samma gång.

  I princip allt i museet är estetiskt men jag fastnar speciellt för Sala degli Animali. Ljusspelet i rummen är vackert och färgsättningen utsökt. Egentligen är djurskulpturerna absurda med sina frusna poser och dumma ögon. Varför attraherar det mig? Det är något med det stumma och arrangerade som är så intressant. Ett helt rum med djuriska djur som är på väg någon stans, styrda av sina drifter, men fasthållna i ett betonggrått evigt nu.

  Svanarna i ett av gallerierna är en gåva från USA till någon påve. Det är amerikanskt Boehmporslin. Gruppen finns i flera exemplar och var ursprungligen en gåva från Nixon till Mao på 1970-talet. Det engelska namnet är ”Mute Swans of Peace”, alltså ”Fridfulla knölsvanar”. Egentligen går jag inte igång på den sortens naturalism – figurerna vill inget annat än att vara naturtrogna - men inför det absurt hysteriska formatet och placeringen i museet kan jag inte värja mig. Det är amerikansk kitsch på hög, storpolitisk nivå och verkligen underhållande. Det är konst som golfspelande miljardärer förstår sig på!

  Rummet där porslinsgruppen visas kallas ”The Boehm Wing”. Kanske är något att sträva efter, att få en del i Vatikanmuseet uppkallad efter sig: The Cederman Wing!!! Men det är väl ingen risk med tanke på mina hedniska arvsanlag.

 

  På väg ut ur museet, på bottenvåningen i den stora spiraltrappan står en julgran från något latin- eller sydamerikanskt land. Den är fin med sin okonventionella blandning av halmslöjd och starka färger. Mattorna på golvet är stora och konstfullt tillverkade av halm.

 

  Peterskyrkan behöver nog inte beskrivas. Det går knappt att fotografera där inne. Den är så stor att varje avbildning blir löjlig. Många tycker att inredningen är överlastad. Jovisst är den ganska tung, men samtidigt tycker jag att den är så obeskrivligt vacker. Färgerna är dämpade och mestadels hållna i gråskala. Michelangelos grundanslag finns där och anger rytmen. Det är en rytm som är energisk och lugn på en och samma gång. Rymden spelar också stor roll. Aldrig är man i ett så stort rum där interiörens proportioner lika gärna kunde vara exteriöra - säregen känsla - man är ute och inne samtidigt. En stor krubba i skala 1:1 är under uppförande och öppnar två dagar senare. Den måste ses!

 

Onsdag 19 december

Vi gör ett försök att se Domitillas katakomber en bit utanför centrum. De är förstås stängda men vi får oss en vacker bussfärd trots allt. På väg in mot staden hoppar vi av vid Lateranen. Vi tar oss in i basilikan från en av sidoingångarna och möts av den äldre inredningen kring altare och baldakin - romanska och gotiska valv blandade med storslagen renässans - långskeppet är däremot till stora delar en barockskapelse. Stilkrocken är svårsmält men efter ett tag fungerar den brutala mixen. Kanske beror det på att Borromini är upphovsman till den barocka delen - från huvudingången, som ligger i öst, ser hela anrättningen väldigt aptitlig ut. Borromini var en mästare när det gällde skuggverkan. Ljusets samverkan med de rytmiserade väggytorna gör att helhetsintrycket får ett speciellt skimmer. Stunden i kyrkorummet är en av höjdpunkterna under hela resan. 

 

  Capella Lancellotti är en dröm av vackra stuckaturer. Rummets inredning är av senare datum än Borrominis långskepp och har inte alls samma arkitektoniska pondus. Men den skulpturala ornamentiken är synnerligen luftig och läcker. I kapellet har man byggt upp en krubba. Den bryter totalt med den delikata inredningen. Dagens stilkrock nummer två!

 

  Framåt eftermiddagen efter en skön siesta går färden till Cornarokapellet i Santa Maria della Vittoria. Berninis mästerverk ”Den heliga Teresas extas” måste ses. I närheten på samma gata, Via XX Settembre, finns Borrominis San Carlo alle Quattro Fontane som var stängd i lördags. Kyrkan är ett måste även om man bara är lite intresserad av byggnadskonst. Hur Borromini kunde få dagsljuset att spela med på hans villkor och framkalla den där tyngdlösheten är ett mysterium. 

 

  På onsdagskvällen letade vi efter ett krubbmuseum som enligt uppgift på nätet skulle finnas på Via Tor de’Conti. Vi letade och letade och hittade det inte trots att vi frågade åtskilliga personer. Tills slut när vi nästan hade gett upp kom vi på att museets ingång fanns inne i en liten kyrka där man har soppkök för hemlösa. Vi hade gått förbi cirka tio gånger men inte kommit på att gå in. Självklart var museet stängt men skulle hålla öppet nästa dag.

  Väl inne i det lilla museet som ligger i källarplanet möts man av två äldre kvinnor. De har något fanatiskt i blicken och vi uppmanas att betala efter samvete; det är en stiftelse som driver museet och verksamheten är ideell. En man längre in i lokalen guidar två besökare med monoton röst. Överallt olika montrar fulla med krubbor och mängder av figurer. Belysningen från lysrör med olika färgtemperaturer och lyskraft är urusel men helhetsintrycket är mysigt, ombonat och dammigt. När vi går därifrån köper jag med mig rolig bark för egen krubbtillverkning. Barken kostar just ingenting. Inte väger den något heller. Bra för resväskan.

  På väg mot kvällens restaurang köper jag det snygga grågrönsvarta glittret på Piazza Navonas julmarknad. Tiden är inne för lite shoppning. Jag har medvetet väntat med att inhandla arbetsmaterial. Min vana trogen vill jag se mig om efter möjliga inköp första dagarna. Konstigt nog är inte utbudet av juldekorationer så stort. Man skulle kunna tro att ett så katolskt land som Italien skulle erbjuda mer färg och glitter till jul. Det känns som om anledningen till högtiden trots allt fortfarande är viktigare än formen. Italienarna har dessutom redan gjort allt som går att göra med guld och glitter i sina kyrkor. De behöver inte tillföras mer grannlåt.  

 

Torsdag 20 december

Vi återvänder till Peterskyrkan. Krubban måste inspekteras. Den är magnifik och jättestor. Självklart hade jag gjort den annorlunda om jag hade fått bestämma. Jag kan till exempel tycka att himmelsfonden kunde ha varit mindre rynkig. Annars är allt flott arrangerat med figurer i naturlig storlek. Ljussättningen växlar hela tiden och det är en fin effekt. Krubban i Peterskyrkan är trots allt lite tråkigt. Den är för steril.

 

  På eftermiddagen ser vi andra installationer i några kyrkor som jag inte kommer ihåg namnet på. De är omsorgsfullt arrangerade och lite ”hemmagjorda”. Under hela vistelsen i den italienska huvudstaden har vi nog sett tjugofem krubbor. Tyvärr är det ofta så mörkt att det inte har gått att fotografera dem.

 

  Som avslutning inhandlar jag randigt glitter och fint pynt i en kinesaffär nära Lateranen. Det är ofta de billiga och enkla dekorationsdetaljerna som är de mest användbara.

 

  Resan till Italien har varit en avkoppling med god mat och sömn, men också en viktig bekräftelse på att kitsch kan vara allvarligt menad. Inte alltid vacker, men ofta uttrycksfull.